Bröllopsbordet för brudparet dukades så att våra tillverkade röda kors och grangrenar prydde den vita duken, i mitten stod ett hjärta gjort av rosetter som formade ordet ”lucka”, vilket betyder lycka/grattis. Brudparet bestod av två hemgjorda trasdockor som satt fint vid bordet.

Utställningen sattes upp inför museets invigningsfest våren och sommaren 1998, då det också hölls ett traditionellt bröllop från Ormsö. Brudparet var museets direktör Alar Schönberg och hans hustru Katrin. Bröllopsleken var fantastisk och det var gott om åskådare.

Till museets invigningsfest hade många gäster bjudits in, bland dem Sveriges dåvarande ambassadör i Estland Elisabeth Borsiin-Bonnier. Av nyfikenhet tittade hon under bordet för att se vad brudparet hade på fötterna och utbrast: ”De har ju inga ben!”

Ja, tiden var knapp och resurserna begränsade, och vi kunde inte förutse ett sådant intresse!
Tiden gick. Agneta tog med sina vävstolar hemifrån till museet. Vi började jobba på -gammalt blev nytt. Vi rev upp och tvinnade garn till varp, gamla kläder blev trasor till mattor o.s.v.

En gång, när Alar kom tillbaka från en resa i Sverige där han hade besökt olika museer, hade han med sig många idéer. Han visade oss en massa foton och dokumenterade fragment av mattor. Kunde vi göra något liknande? Varför inte? Men vilken ska vi göra? Hur lång? Hur bred? Vilket tyg ska vi använda? – Det fanns många frågor.

Men! Sakerna föll på plats! Tyg köptes! Alar och Jorma Friberg (museets forskare, fotograf, konstnär, båtbyggare, etc. Allt i en person) – de tänkte ut hur och vad vi ska göra. Den konstnärliga utformningen blev Jormas uppgift. När museipersonalen Margit och Anu hade fållat tygkanterna, kunde arbetet börja. Jorma ritade figurer och motiv på tyget tre meter i taget (mer kunde inte göras åt gången eftersom tyget skulle blekna).

Vi började arbetet i november 2001 – alltid på torsdagar. Först broderade vi konturerna för att de inte skulle blekna och sedan fyllde vi i där det behövdes.

De första stygnen gjordes av Alma. Och alla vi som hjälpte till- Agneta, Aino och jag (Silvi-Astrid), Silvi-Ellen och Sirje. En kvinna från staden, Elvi, hade läst en artikel om mattbroderi i tidningen och ville också hjälpa till. Hela museifamiljen deltog och broderade varje fredag eftermiddag. Jorma själv och Aapo, en praktikant på museet – skickad av Svenska Kulturfonden i Finland. Alar med sin fru Katrin och deras fyraårige son Johannes (som broderade lite grön ”gräs”). På våren anslöt sig även Maria Gilbert och Inga Nylander, som då bodde i Sverige på vintern och i Estland på sommaren. Men snart insåg vi att arbetet inte gick så snabbt som det borde och vi började arbeta två gånger i veckan!

Det verkade ändå som om tiden inte räckte till. Mattan skulle vara klar till den 5 maj 2002, så vi kom överens om att brodera närhelst någon hade tid – t.o.m varje dag! Och så blev mattan klar två veckor före presenteringen som planerat. Mattan behövde pressas, ramas in och monteras på väggen.

Det var ett mycket trevligt och roligt arbete. Alar spelade dragspel för oss i bakgrunden och ibland spelade han så snabb musik att jag var tvungen att be honom sakta ner, för att vi inte skulle sticka oss i fingret!

Och så kom den stora dagen.

Tänk er! Sveriges kung Carl XVI Gustaf och drottning Silvia besökte oss. Inte alla svenska medborgare har hållit sin kung och drottning i handen, hälsat, sagt adjö och hört dem tala. Det var en stolt känsla! De åtföljdes av Estlands dåvarande president Arnold Rüütel med fru Ingrid. Sveriges ambassadör i Estland Elisabeth Borsiin-Bonnier och andra tjänstemän. Det var spännande och ovanligt!

Sedan gick livet vidare som vanligt till idag, utan stora händelser. Vi väver trasmattor, strumpor, vantar, sjalar, virkar o.s.v. Museets ledning har bytts ut flera gånger. Den nuvarande museichef Ülo Kalm är en fantastisk idékläckare. Med honom har museilivet blivit mycket mer attraktivt och effektivt. Att rökugnen flyttades till museets gård gav en möjlighet att introducera kustbornas traditioner bland estlandssvenskarna. Museet röker fisk minst tre gånger om året. Sill, näbbgädda och flundra. Även tanterna hjälper gärna till vid sådana evenemang.

Vi har också deltagit i samarbeten. Vi hade flera gånger åkt till Finland för att delta i hantverksveckor på Åbo Hantverksmuseum och vi har också besökt Stundars friluftsmuseum nära Vasa. Denna sommar besökte hantverkarna från Stundars oss och deltog även i Hapsals Vita Damen-marknad i augusti.

Vi har fått flera nya medlemmar och förlorat några av de första. Bland mattbroderarna är fortfarande Aino, Sirje och jag här, Maria och Inga ser vi nu sällan… Alma, Agneta, Silvi-Ellen och Elsa, som var med oss en kort tid, har gått bort.

Nya medlemmar hos oss är Almas dotter Ene, Anu från Ormsö, Aili, Sigrid och Rüüd, och vi får inte glömma Dolli Carlsson som tillbringar somrarna i Hapsal. Så vi har några nya broderare eftersom vi planerar att brodera en fortsättning på den nuvarande mattan. Den blir hälften så lång och en del av den kommer att vara här och en del i Sverige.

Detta är berättelsen om ”torsdagstanterna” under 20 år, återberättad med hjälp av Anu (museets huvudintendent).

Silvi-Astrid Mickelin

En av ”torsdagstanterna”